Igår lyssnade jag klart på ljudboken ”Sånt man bara säger” av Helena von Zweibergk. Hennes böcker handlar ofta om familjerelationer och detta är inget undantag. Bokens huvudperson, Susanne, har vid 53 års ålder flyttat ut ensam på tills en liten stuga på landet. Hon har precis lämnat en relation bakom sig och med ett avgångsvedarlag från sitt tidigare arbete ser hon fram emot ett år då hon verkligen ska finna sig själv, ensam.
Det blir dock inte som Susanne har tänkt sig. Hennes syster Louise ringer. Louise har en förmåga att strula till allting och nu har hon dragit på sig stora skatteskulder och kommer att bli vräkt från sin lägenhet. Louise ber Susanne att ta hand om hennes 15-åriga son Jonas fram till allt har ordnat upp sig. Men så försvinner Louise och Susanne har svårt att nå fram till Jonas som verkar helt sluten sig själv.
Jag gillar det här mycket, precis som jag brukar gilla Helena von Zweibergks böcker. Hon är mästare på att beskriva personer så att de känns levande och man känner verkligen med personerna i ”Sånt man bara säger”. På ljudboken är det Helena själv som läser sin bok vilket alltid är roligt.
Det blir dock inte som Susanne har tänkt sig. Hennes syster Louise ringer. Louise har en förmåga att strula till allting och nu har hon dragit på sig stora skatteskulder och kommer att bli vräkt från sin lägenhet. Louise ber Susanne att ta hand om hennes 15-åriga son Jonas fram till allt har ordnat upp sig. Men så försvinner Louise och Susanne har svårt att nå fram till Jonas som verkar helt sluten sig själv.
Jag gillar det här mycket, precis som jag brukar gilla Helena von Zweibergks böcker. Hon är mästare på att beskriva personer så att de känns levande och man känner verkligen med personerna i ”Sånt man bara säger”. På ljudboken är det Helena själv som läser sin bok vilket alltid är roligt.
Posts
No comments:
Post a Comment